Supranaturalis

Första gången han var påtaglig och fysisk var en kall vinternatt när maken var bortrest och jag var alldeles ensam. Ledsen och ensam. Hunden hade på grund av min allergi flyttat till en äldre dam i Vasastan och jag kände mig som en svikare som övergivit henne. Jag förbannade allergin, förbannade mig själv för att jag inte kunde medicinera mera och jag var verkligen i behov av en kram. När jag mitt i natten vaknade av att jag grät av saknad efter hunden hörde jag maken andas intill mig. Jag anade hans siluett i mörkret och samtidigt som jag med förvåning frågade om han redan var hemma gled jag in under hans täcke för att söka tröst. Han mumlade något och lade armen om mig. Jag minns hur förvånad jag var över att han kommit hem utan att jag märkt något, jag minns hur trygg jag kände mig och jag minns att det var något med hans doft som var så bekant men ändå så annorlunda. 

På morgonen var jag ensam. Ingen hade legat i makens säng, den var fortfarande bäddad. När maken ringde för att höra hur jag hade det, var han trött och hängig. Han hade sovit illa i en hård och främmande säng och längtat hem till mig och sin egen mjuka bädd. Kanske hade han längtat så mycket att han materialiserat sig här hemma? Jag visste inte vad jag skulle tro, det enda jag var bergsäker på var att jag inte varit ensam under natten. 

När jag tänker tillbaka på mitt liv, vet jag att han varit hos mig många gånger för att trösta eller för att ingjuta mod i mitt hariga hjärta. Med facit i hand förstår jag ju att det varit han. Det är som om han syns tydligare nu för tiden och jag känner djupt inom mig att jag vet varför; jag har öppnat mig för det okända. Sedan jag tog mina första stelt stapplande steg på denna väg har jag börjat se klarare och annorlunda på händelser och personer. Jag har även börjat se det jag tidigare bara anade.  

Vi har älskat många gånger. Jag känner igen hans kropp, hans doft och hans sätt att röra sig. Jag känner hans andedräkt mot min hals, hans kyss mot mina läppar. Ibland har jag vaknat med ett ryck bara för att finna att jag ligger ensam i min säng med maken snarkandes på en halv armlängds avstånd. Känslan av att någon varit hos mig har då varit påtaglig. Jag har känt hans tyngd på mig kropp och en sugande känsla i nedre delen av magen. En lätt doft av något jag inte kan precisera har i ett kort ögonblick känts mycket tydligt. Just som jag tror mig veta vad det är, har det försvunnit. Känslan av lycka har dock dröjt sig kvar. Ibland tillsammans med en avgrundsdjup saknad och tillsammans har känslorna balanserats till något neutralt och nästan trivialt. För att skydda mig, har jag tänkt. För att skydda mig mot min stora saknad, för att skydda mig mot att sakna min älskade mer än vad som är bra för mig i detta livet. 

När jag tittar på vissa händelser så här i backspegeln, ser jag att det är han som styrt mig dit jag gått. Det är han som visat mig de jobb- och bostadsannonser som varit avgörande för mitt liv. Det var han som praktiskt taget handgripligen satte en pensel i min hand och fick mig att börja måla. Jag är övertygad om att om jag lägger mitt liv i hans händer kommer det att bli precis så som jag drömmer om att det ska vara. Ändå tvekar jag. Ändå vågar jag inte riktigt. 

I natt var han hos mig igen. Men det var inte som det brukar. Vi var inte i min säng utan någon helt annanstans. Jag vet att jag varit på platsen förut, jag kände igen både byggnader, människor och natur. Det kändes som om vi var olydiga, som om jag egentligen inte skulle få vara där, och vi smög med min närvaro. Vi gick hand i hand, pratade med folk jag inte kände och njöt av att vara tillsammans. Vi såg ut över havet och om jag kisade kunde jag ana att det finns en stad långt där borta där vattnet möter himlen. Dragspelaren på torget kisade mot oss och i hans ögon kunde vi läsa att han kände till att vi var olovandes på platsen. Vi gick sakta därifrån och gömde oss. Det var trångt i utrymmet och våra kroppar trycktes mot varandra. Passionen blommade upp och vi gav oss hän. Där i dunklet såg jag hans ansikte för allra första gången. Det var så bekant och så kärt. Hans läppar var mjuka och smakade gott, hans kropp var mjuk och när han skrattande konstaterade att han ännu klarade av att vara man, log jag och en stor ömhet fyllde mig. Jag hade aldrig tänkt på hur gammal han kan vara men förstod nu att han är mycket gammal. Mina fingrar följde fårorna som bildades i hans ansikte när han böjde sig över mig och jag älskade varje rynka. 

Ännu flera timmar efter att väckarklockan väckt maken och mig, kunde jag känna spåren av vår heta älskog. Han bor i mig och runt mig. Jag är han och han är jag på ett sätt jag aldrig känt tidigare. Vi är varandra. Jag vet att han alltid kommer att vara här för mig. Jag har förstått varför han kom i natt och jag förstår i vilken riktning han vill putta mig. Eller kanske ska jag säga att jag förstår att han kommer att stötta mig och putta mig i den riktning han vet att jag vill gå men är för feg för att verkligen gå? Ja, så är det nog. 

Siriathan Shantaram, så heter han. Shantaram precis som boken som just nu är så populär. Siriathan Shantaram. Min gamle, kloke, vackre, ömsinte, gode, ödmjuke och alldeles underbare följeslagare. Min skyddsängel? Min älskade i det eviga livet? Siriathan Shantaram. Kanske var det därför jag var tvungen att köpa den mycket tjocka och orangefärgade boken. Att jag lär mig något av att läsa den är hur som helst klart som korvspad!

Copyright © 2009 Niki Loong

TrackBack-länk

Kommentarer (3)

RSS för kommentarer

...
skriven av elannge , januari 22, 2009

Niki, du skriver fantastiskt bra och jag älskar varje mening.

...
skriven av Niki , januari 22, 2009

Tack snälla!

Shantaram
skriven av Utforskaren , april 18, 2009

Jag googla för skojs skull och hittade den här killen som skrev boken Shantaram. Av en händelse är den skriven av en bankrånare som hittade en mer konstruktiv livsväg, verkar det som.

http://www.youtube.com/watch?v...r_embedded

Skriv kommentar

Namn

E-mail

Hemsida

Titel

Kommentar

Skriv bokstäverna ovan i textrutan nedanför

Lägg till kommentar