Supranaturalis

Du som arbetat som medium ett tag har säkert ställt dig många frågor. Undrat var informationen kommer ifrån och ibland ställt dig tvivlande till hur pass mycket av det du delgav din sitter var äkta budskap från en ande och hur mycket som du själv läste av på de olika sätt som står varje människa till buds i relationen med andra människor. För en del ter sig tvivlen så stora att de slutar arbeta som medium, andra brottas vidare med denna fråga och försöker analysera dessa möten efter bästa förmåga. Andra i sin tur funderar aldrig någonsin över nånting utan kör sitt race och är nöjda med det. Inga analyser, inga tvivel, inga ifrågasättanden alls, inte ens när en del påpekar att det inte stämmer det de säger vill de ta till sig den kritiken utan anser sig vara i stort sett felfria. Men för den som har sina funderingar kanske den här artikeln kan ge något att fundera över och kanske det ger lite inspiration till att diskutera detta ämne utifrån andra synsätt än det vanliga.

Beroende på vilken erfarenhet man har och på vilket sätt man har kontakt med en förmodad ande, svarar jag, annars finns ingen som helst möjlighet att avgöra det, eller...?

 För att testa hur lätt det är att tro sig ha kontakt med en ande utan att ha det, kan man göra följande övning:  Ställ dig mitt emot en annan person. Titta noga på denne och associera sedan till en annan person som du känner och som på något sätt påminner om den framförvarande personen. De flesta brukar alltid hitta någon i bekantskapskretsen som man kan ”jämföra” personen med. Du kan säga förnamnen högt, exempelvis säger du rätta namnet på den person du har framför dig men sedan namnet på den person du associerar till. Börja sen berätta vad du vet om den person du associerar till och du får oftast gensvar hos den du har mitt emot dig.

Mycket av det du säger stämmer alltså även på denne. Gör ett större antal sådana avläsningar och du blir än mer förundrad hur ofta det du får fram stämmer med flera personer, den du läser av och den du associerar till. Den avläsning man gör är alltså tämligen allmängiltig och speciellt när det gäller två personer som man av någon anledning tycker påminner om varandra, även om det är svårt att sätta fingret på vad exakt det är som är lika.

En annan upptäckt man sannolikt kommer att göra är att du som avläsare plötsligt lämnar information om en person som inte någon av er varken tänkt på eller associerat till, en god vän till den du läser av, kollega eller en släkting. Ni kommer att upptäcka, att den information du lämnar om denna person är klockren, knappt en stavelse fel.  

Tänk dig då situationen medium/sitter under en seans, där mediet lämnar relevant information om en död anhörig eller vän, och med beaktande av det ovanstående, hur säker kan man vara, att mediet verkligen har kontakt med den avlidne och att det inte enbart handlar om den information man kan avläsa av sittern själv? Ett minne av eller ett s.k. psi-spår till den avlidne?

Jag frågar mig då, är det så självklart, att det är en ande man har kontakt med, det man uppfattar det som alltså. Är det ens logiskt att anta att det är en ande man har kontakt med och att helt utesluta en annan förklaring? Ska man pga av det resonemanget dra slutsatsen, att man aldrig kan ha kontakt med en ande? Jag vet inte det men man bör diskutera saken mer än vad som görs idag.

Idag ifrågasätter bara skeptiker andeteorin men inte vi själva, trots att inget är givet när det gäller den delen av den andliga sfären.

När kan man alltså vara säker på att man har en äkta kontakt med en ande?  Har man en äkta kontakt med en ande när information lämnas som varken mediet eller sitter känner till men som i efterhand visar sig stämma? Jag har tidigare trott det var ett klockrent bevis men ställer mig alltmer tveksam till det.

Varför, jo, när man lär sig mer om psi-spår och hur man kan spåra/känna av dessa tankespår öppnar sig en möjlig annan förklaring, vilken naturligtvis inte behöver vara mer rätt än att man har kontakt med en ande. Men faktum är ju, att den information som visat sig stämma, trots att varken medium eller sitter känner till bakgrunden, ändå är bekant för någon annan. Det skulle då kunna vara möjligt, att psi-spåret leder till den personen, genom sittern, och att informationen inhämtas på paranormal väg. 

Varför skulle inte det kunna vara möjligt även om det vid en första anblick kan verka långsökt? Men läser man om de tester som gjorts av psi-spår och de resultat man fått genom egna tester föds en sådan tanke.

Låt oss bara ta en sådan sak som psykometri. Där vet de flesta att man kan få fram klockren information om den som använt föremålet man känner av, död som levande person. Det är det inte många mediala utövare som betvivlar men tänker man lite närmare på saken så ter sig även detta fenomen högst osannolikt. Varifrån kommer informationen? Förmodligen genom psi-spår där också. Det anses då vara föremålet som lagrat information (fullständigt obegripligt men det fungerar) men vad är skillnaden på en människa och ett föremål annat än att vi har en livsfunktion som gör att vi kallas ett levande föremål. Men vad består vår fysiska kropp av? Det måste vara lika möjligt att läsa av oss på samma sätt som man läser av ett föremål. Inte sant?

Men när man ser anden och de märkligheter som då uppstår, borde det väl inte vara någon tvekan om att där finns en närvarande ande? Vad vet vi om tankar och vilka avtryck de lämnar i etern? Inte ett dugg och det skulle kunna vara att vi själva skapar föreställningen av en ande och sitterns medverkan och kunskap om en viss ande som gör att vi kan beskriva anden utseendemässigt. Tankarna och övriga sinnen kanske skapar detta tillsammans. Vem kan förneka att det är så och vem kan bestämt påstå att det är så?  

Men spöken och spökfenomen då, skulle det också vara en tankeskapelse? Vem vet vad det är egentligen? Men jag måste erkänna att jag tycker, att det är det mest mystiska och intressanta av alla fenomen som är relaterat till efterlivet, förutom reinkarnationsfall och NDU. I många fall är det svårt att föreställa sig ett Psi-spår/tankespår även om det säkert inte är omöjligt, men då måste man späka sig så otroligt så man tappar tråden. Det gäller naturligtvis inte där spöket/anden är en nära anhörig, där håller teorin med psi-spår och självskapade fenomen, alltså att man ger näring åt något man från början uppfattat som paranormalt och sedan fantiserat vidare på. Men däremot om den jordbundne inte har någon koppling till de boende blir det svårare och inte heller har någon koppling till  platsen men det ändå går att hitta både namn, relevant årtal och dödsorsak.

Med den här artikeln vill jag visa på fler förhållningssätt till förmodade andekontakter. Andra har säkert sina funderingar för helt klart är, att jag inte är ensam om att fundera över vad en andekontakt är. Den som är helt förvissad om att känna till det exakt rätta förhållandet kanske skulle kunna ha vänligheten att dela med sig av denna kunskap.   

Diskutera den här artikeln på forumet. (0 inlägg)

TrackBack-länk

Kommentarer (7)

RSS för kommentarer

...
skriven av NiCa , november 04, 2009

Det är mycket intressanta filosofiska diskussioner du tar upp, vilka visar att mycket av det vi håller för att vara sant egentligen inte kan bevisas, utan att det handlar om tro. Utifrån vår plats i tillvaron och hur vi ser på livet och tillvaron, väljer vi också förklaringsgrunder som ligger i linje med denna föreställning. Och det trots att det finns alternativa förklaringar där vi som människor omöjligt kan avgöra vilken som är mest objektiv eller ligger närmast sanningen.

När det gäller svårigheten att förklara sådana fenomen som exempelvis psykometri, stämmer svårigheten att få in det i vår egen verklighet överens med vad man skulle kunna förvänta sig om vi levde i en multidimensionell verklighet. Att bara hänvisa till psispåret förklarar inget, det är fortfarande bara ett namn på något vi inte vet något om. Men som ett arbetsnamn för en bakomliggande faktor gemensam för flera fenomen duger det gott.

Om vi antar att vi lever i ett universum som består av fler dimensioner än de tre vårt medvetande kan hantera, så skulle effekterna av att föremål i vår verklighet faktiskt också finns i andra dimensioner samtidigt kunna förklara det oförklarliga i exempelvis psykometri. I vår dimension ser vi bara föremålets utbredning i vårt fysiska rum, medan de händelser kopplade till föremålet, de tankar som ägaren tänkt o.s.v. de finns i en annan dimension än vad vi kan uppfatta.

Händelserna och tankarna hänger fortfarande samman med föremålet, men ligger i normalfallet utanför vår varseblivning i en annan dimension. Man skulle kunna likna det vid isberget där endast tio procent är synligt ovanför ytan. Hade vi bara sett över dimensionsgränserna skulle vi ha sett att även händelserna kring föremålet och ägarens känslor kring det, också tillhörde föremålets egenskaper. Problemet är att de inte kan ses annat än i den del som sträcker sig över in i andra dimensioner.

Här hittar du samma sak förklarat av Carl Sagan med för enkelhetens skulle beskrivet om förhållandet mellan en dimension och vår tredimensionella värld:

Carl Sagan 4th Dimension Explanation

...
skriven av elannge , november 05, 2009

Jag anser det vara av största vikt att den, vars största intresse är andlighet, gör klart för sig själv var den stora skillnaden ligger mellan tro och vetande. Eller snarare ligger kanske ansvaret på den som påtar sig rollen som kursledare eller föredragshållare inom det andliga, att diskutera detta?

Idag använder vi gärna ordet VET för att tydliggöra en upplevelse vi har, att den var så verklig för oss, att vi faktiskt tror oss om att veta vad det var vi såg och tolkade det som. Kanske det stämmer eller också inte. Lite märkligt är det iaf att vissa ser en demon där andra ser en ande. Det har nämligen berättats för mig, att en av varje trosuppfattning tillsammans besökt ett hus i Gamla Stan. Efter att ha haft relativt många samtal med några som tror på demoner har jag också fått klart för mig, att de faktiskt upplever sig se en ickemänsklig varelse där någon med annan trosuppfattning kanske skulle sett något annat och i ett fall också har gjorts. Som kommit till min kännedom alltså men kanske finns fler. Å andra sidan kan vi förstås inte veta om både ock finns även om jag personligen inte tror på att några demoner finns.

Har under många år träffat de som inte står med båda fötterna på jorden och vilka omsider inte mår så bra. Relativt många har börjat leva som i en bubbla där allt är möjligt och inga gränser sätts för vad som är verklighet och vad som är tro och vilket omsider medfört stora problem, framför allt i familjerelationen. Detta är inte någon svartmålning rent generellt av den andliga sfären utan så ser det ut på många håll. Dessa människor lever som nyförälskade i ett saligt tillstånd men till skillnad från nyförälskade blir de kvar i det tillståndet under många år. Kanske de av olika orsaker behöver det just då men tyvärr blir ju återkomsten till verkligheten desto hårdare när de väl landar. Kan inte minnas längre hur många förtvivlade människor jag mött som tappat tron på allt, vilket inte sällan blir följden vid ett sådant uppvaknande. De har ju levt i en tro som för dem blivit en verklighet som inte ifrågasatts det minsta. De har under dessa år träffat likasinnade som inte heller ifrågasatt någonting utan levt i förvissningen att det de lärt, känt och upplevt varit en oantastlig sanning.

Lika underbart, blir nästan en euforisk känsla för flertalet, som det är att upptäcka sin inneboende mediala/intuitiva/andliga förmåga och att lära sig någorlunda tillförlitligt använda sig av den, lika jobbigt kan det vara för den som upptäcker, att det andliga och dess företrädare inte är så alltigenom underbart som de från början trott, att allt inte handlar om ljus och kärlek. Att upptäcka att även det de trott vara s.k. andliga människor, upphöjda över allt mänskligt beteende, bara är vanliga människor kan för en del vara direkt smärtsamt. För de allra flesta låter det kanske märkligt men jag kan garantera, att allför många tror just så.

Får man däremot redan från början av sitt andliga utforskande klart för sig, att det som avhandlas och tros på inom det andliga bara är en tro och att vi alla är vanliga människor, med alla de fel och brister som vi alla har, har min erfarenhet lärt mig, att människor behåller sin jordkontakt men även snabbt tar till sig, att den mediala förmågan varierar högst väsentligt och att ingen är andligare än någon annan. Reaktionen brukar nämligen kunna bli just den, att när någon lyckas bra i de olika övningar som syftar till att väcka upp intuitionen, att andra kursdeltagare gärna tolkar det så, att den personen är mycket mer andlig än de själva, vilket det inte är frågan om.

Inte heller är den mer andlig som vi antar har kontakt med andevärlden, eftersom ingen ens kan veta huruvida det verkligen finns en andevärld eller inte. Tänk själv hur osannolikt det verkar vara idag att en präst har direktkontakt med Gud, fastän det finns de som fortfarande tror det förstås. Prästens tolkningar av Bibeln var tidigare den stora sanningen som inte många ifrågasatte.
Idag betraktas medier ungefär på samma sätt som prästen uppfattades så sent som i början och mitten av förra århundradet. Visst vore det en befrielse för alla om det synsättet förändrades. (Som exempel kan jag berätta om en kvinna som förfärad berättade att hon sett ett medium på en pub intagandes en öl och sett mig röka i tv. Hon och hennes bridgevänner var oerhört chockade och oförstående. Hur går det ihop med andlighet?

Men för att kunna ifrågasätta själva fenomenet med andar och spöken måste det finnas alternativ och psi-spår är ett av alternativen. Andra kanske har sina idéer som kan vara intressanta att diskutera? Att ha sina olika små funderingar betyder ju inte att man överger det man innerst inne tror på, även om det omsider kan leda även dithän.

Endast beroende på ens egen föreställning/tro förefaller det ena mer sant än något annat eller givetvis beroende på den tolkning man gör av sina personliga upplevelser, vilket naturligtvis kan gå hand i hand. Vad beträffar våra upplevelser ska vi väl heller inte glömma att hjärnan kan spela oss många spratt.

Intressant och pedagogisk filmsnutt du länkar till NiCa som verkligen var fantasieggande. Visst är det svårt att bara tänka sig en fjärde dimension men, som sagt, länken rekommenderas. Man kan ju undra hur ytterligare dimensioner ter sig från en tredimensionell värld. Måste nog födas många Carl Sagan för att begripa det.

...
skriven av Legolas , november 05, 2009

Tack för artikeln Elisabeth. Genom att behålla ditt öppna sinnelag hjälper du andra att göra detsamma.

...
skriven av NiCa , november 05, 2009

Jag anser det vara av största vikt att den, vars största intresse är andlighet, gör klart för sig själv var den stora skillnaden ligger mellan tro och vetande. Eller snarare ligger kanske ansvaret på den som påtar sig rollen som kursledare eller föredragshållare inom det andliga, att diskutera detta?

Jag tror att de där kloka lärarna finns, men att de är i klar minoritet. Just för att den insikten du förmedlar inte har ett endaste något med medialitet att göra. Det finns många mycket mediala lärare som saknar insikt. Insikten kommer med erfarenhet och tänkande genom många långa liv.

Idag använder vi gärna ordet VET för att tydliggöra en upplevelse vi har, att den var så verklig för oss, att vi faktiskt tror oss om att veta vad det var vi såg och tolkade det som. Kanske det stämmer eller också inte. Lite märkligt är det iaf att vissa ser en demon där andra ser en ande. Det har nämligen berättats för mig, att en av varje trosuppfattning tillsammans besökt ett hus i Gamla Stan. Efter att ha haft relativt många samtal med några som tror på demoner har jag också fått klart för mig, att de faktiskt upplever sig se en ickemänsklig varelse där någon med annan trosuppfattning kanske skulle sett något annat och i ett fall också har gjorts. Som kommit till min kännedom alltså men kanske finns fler. Å andra sidan kan vi förstås inte veta om både ock finns även om jag personligen inte tror på att några demoner finns.

Min morfar berättade för mig när jag var liten om hur Gud hade tagit med honom på en resa över världen. Resan hade börjat med hur han hade vaknat och svävat i höjd med taket och uppifrån sett sin egen sovande kropp där nere i sängen. Från honom gick, som han beskrev det, en "silversträng" från hans belägenhet strax under taket ner till kroppen i sängen.

Därefter flög han iväg och som han själv uppfattade det "blev visad" många länder världen över.

Min morfar var en mycket kärleksfull person, men samtidigt djupt religiös. Då under 1930-talet var begrepp som UKU inte uppfunna ännu, och med min morfars tro och religiösa erfarenhet fanns det naturligtvis ingen annan möjlighet än att upplevelsen var av religiös natur och att det var Gud som låg bakom upplevelsen.

Har under många år träffat de som inte står med båda fötterna på jorden och vilka omsider inte mår så bra. Relativt många har börjat leva som i en bubbla där allt är möjligt och inga gränser sätts för vad som är verklighet och vad som är tro och vilket omsider medfört stora problem, framför allt i familjerelationen. Detta är inte någon svartmålning rent generellt av den andliga sfären utan så ser det ut på många håll. Dessa människor lever som nyförälskade i ett saligt tillstånd men till skillnad från nyförälskade blir de kvar i det tillståndet under många år. Kanske de av olika orsaker behöver det just då men tyvärr blir ju återkomsten till verkligheten desto hårdare när de väl landar. Kan inte minnas längre hur många förtvivlade människor jag mött som tappat tron på allt, vilket inte sällan blir följden vid ett sådant uppvaknande. De har ju levt i en tro som för dem blivit en verklighet som inte ifrågasatts det minsta. De har under dessa år träffat likasinnade som inte heller ifrågasatt någonting utan levt i förvissningen att det de lärt, känt och upplevt varit en oantastlig sanning.

Här har vi ett problem då det verkar som att inte ens alla lärare står med båda fötterna på jorden. Det gäller som jag ser det inte bara nyförälskade andligt intresserade. Vishet och klokskap har absolut inget med medial förmåga att göra.

Inget kan vara viktigare än hela din kommentar till din artikel. Hur kan man ens komma på tanken att någon skulle vara mer andlig än en annan människa? Det faktum att vi alla har fötts till det här livet på just den här jorden visar som jag ser det klart och tydligt att vi är alla av samma skrot och korn. Som jag ser det är vi alla, oavsett mediala förmågor, lika andliga. Vi har bara olika mycket vishet, klokskap och livserfarenhet skapat av många och långa tidigare liv. Kanske är det en aning klokhet som skiljer dem som inte sväljer allt från dem som tror på allt?

...
skriven av Anette , november 24, 2009

Tack för en bra och välbehövlig artikel..

Dessa frågor och tankar borde finnas som en del i all andlig utövning...det är så lätt för en novis att bara svälja allt som sägs och utövas på många kurser, som att det bara fanns ett sätt att se på andlig utveckling.
Många bra beröringspunkter i texten...
Jag kan säga för min egen del att jag verkligen fått tänka om göra om och tänka om igen..
Jag är glad och tacksam att det finns fighters som E - som vill och vågar ge ut sina erfarenheter och tankar kring ämnet....Jag har också lite erfarenhet och tankar kring dessa ämnen, hoppas att jag snart ska dela med mig av mina tankar.....

Kött eller ande?
skriven av Wilhelm , november 28, 2009

Vad det än är så väcker det ett stort intresse. Många ord och många tankar och ju längre kommentarerna blir desto mer svävar vi lätt ut i det blå. Själv har jag vuxit upp med en mor som inte var främmande för varsel och som dessutom bevisligen hade anlag för sandrömmar. Hennes anlag har jag tydligen fått i arv. Under årens lopp har jag naturligtvis funderat mycket på vad medialitet är och hur det fungerar. En tid sökte jag kontakt med likasinnade men upptäckte tyvärr att det ofta fans ett behov av att "vara värst" istället för att vara kritisk och analyserande.
Sammantaget tror jag att man borde ägna mer intresse för hur ett medium utvecklas och vad det är som skiljer ett medium från dem som absolut vägrar godta några som helst andliga upplevelser som något annat än bluff. Trots att jag mycket väl vet att medier kan ha mycket varierande förmågor så är jag övertygad om att många borde betrakta sina upplevelser mera som resultat av mentala funktioner än som fenomen av andlig art.
Min tanke är inte att avfärda en andevärld och inte förnekar jag heller möjligheten till kontakt med personer som lämnat sin kropp men det skadar nog inte att gallra bland spökena.
I de här sammanhangen kan man inte bortse från hypnos och postsuggestiva impulser.
Numera kan man i alla fall ta upp ett meningsutbyte om ämnet, till skillnad från förr när det var mer eller mindre tabubelagt.

...
skriven av elannge , november 30, 2009

Visst är ämnet intressant och väcker många känslor. Att det finns "något därute" är jag övertygad om. Det går inte att bara sopa folks olika upplevelser under mattan och bortförklara allt med hjärnspöken. Speciellt inte när det rör sig om tydliga fysiska fenomen och där man är fler som delar upplevelsen. Ofta sker dessa helt spontant, ibland pågår de under en längre tid, ibland är de så snabbt över att man undrar om man verkligen såg rätt, vilket man kanske inte heller gjorde. Men där t.ex. en tung ljusstake långsamt glider över en bordskiva och stannar precis innan den är på väg att ramla i golvet är det inte enkelt att bortförklara det man ser som en synvilla.
Lika svårt är det att bortförklara saker som försvinner men hittas på helt osannolika ställen när man helt säkert vet, att ingen levande varelse kan ligga bakom försvinnandet.

Hur förklarar man när en ande (eller vad det skulle kunna vara) "byggs upp" framför ens ögon, förmedlar något som man i efterhand kan verifiera och sen tonar bort i tomma intet? Hur förklarar man upplevelsen av en närvaro som man upplever sig ha kontakt med och som även den ger information om något helt obekant men som också kan verifieras vid ett senare tillfälle?

Möjligtvis kan det röra sig om en idag okänd mental funktion men varför tar det sig ett sånt uttryck? Det är en fundering som jag har och som jag inte finner något svar på.

Mentala processer ska inte underskattas, vilket jag tycker det görs idag. Alltför lite hänsyn tas till vår intuition som kan vara olika stark. Det går även att öka den intuitiva förmågan genom olika övningar, vilket också görs på mediumutbildningarna. Personligen är jag övertygad om att
väldigt många blandar ihop sin allmänmänskliga förmåga såsom exempelvis intuition och människokännedom, med att tro sig ha kontakt med en andevärld. Visst är det viktigt att gallra bland spökena.

Varför en del får upplevelser av paranormal karaktär medan andra förskonas kan man också fundera över. Och varför drabbas en del redan som barn medan andra drabbas mycket senare i livet? Vad skiljer oss åt? Öppet sinne som en del kallar det förstår jag inte riktigt vad som menas med om man inte med det menar ett sjätte sinne.

Varför skulle det vara en omöjlighet med ett sjätte eller sjunde sinne? Lika märkligt är det väl i så fall att vissa föds med andra förmågor som andra saknar, ex musikalitet och matematikbegåvning. Vi är ju olika och även om vi idag vet mycket mer om människan och livet i stort än vad vi visste för bara några decennier sedan så kvarstår en hel del att få kunskap om .

Just därför tycker jag också att andliga utövare borde tänka efter före innan de påstår sig VETA hur saker och ting förhåller sig inom den andliga sfären, vara mer ödmjuka och inte sälja sina idéer och föreställningar och varför inte istället bara samla likasinnade omkring sig och genom olika övningar tillsammans komma till insikter om våra sinnens olika förmågor.

Efter det borde det vara upp till var och en att själv komma underfund med hur dessa kan användas praktiskt och jag är övertygad om, att de som har en naturlig förmåga till kontakt med dessa "energier" som kan uppfattas som andar också förstår hur det lämpligast ska gå till för just den enskilde personen.

Att som idag lära sig en teknik som skulle passa alla, och då förstås enligt mentorns idéer och erfarenhet, tror jag är förklaringen till det ökade antalet "cold reading-medier".

Utan något facit, som det andliga är, befinner vi oss på ett experimentstadium, vilket borde tas hänsyn till, och borde även mana till eftertanke såsom att "eleven" kan ha kunskaper som "läraren" inte har. Det kan då innebära, att eleven gör en annan tolkning av upplevelserna än läraren och utan facit kan ingen av dem hävda att det ena är mer rätt än det andra. Det finns även en tredje möjlighet - båda kan ha fel.

Skriv kommentar

Namn

E-mail

Hemsida

Titel

Kommentar

Skriv bokstäverna ovan i textrutan nedanför

Lägg till kommentar