|
En intervju med Elisabeth Lannge
Med en inte så liten nyfikenhet och en känsla av anspänning, gick jag för att träffa det medium jag sett på TV. Ett medium där teveprogrammet hade förmedlat bilden av en mycket ödmjuk person med en stor portion personlig integritet. Dessutom en person med båda fötterna på jorden och som trots sin stora erfarenhet på det andliga området inte sade sig sitta inne med alla sanningar.
Väl framme på utsatt tid tog jag ett djupt andetag och ringde på. När jag steg in i hallen gav mig Elisabeth Lannge ett fast handslag och mötte vänligt min blick. Jag anade en frågande rynka över ena ögonbrynet - vem var jag och vilka var mina bevekelsegrunder för intervjun? När jag väl satt uppflugen i en mjuk soffa bjöd Elisabeth på kaffe och kakor, och intervjun tog sin början.
När vi samtalade om hennes medverkan i teveprogrammet ” Det okända”, och jag påpekade hennes träffsäkerhet, sa Elisabeth att hon kan förstå att människor som är intresserade av det andliga vänder sig till de medverkande medierna med sina frågor. Men samtidigt har hon absolut ingen önskan att bli placerad på en pedistal eller att bli betraktat som en guru. Elisabeth själv har svårt för ordet medium och vill hellre se sig som en medmänniska.
Efter intervjun var bilden av en varm och innerlig människa med en stor portion ödmjukhet inför tillvarons mysterier ännu tydligare än tidigare, samtidigt som jag förstod att hon också har en stor integritet med en medveten och tydlig gräns för sin person.
Yrke och utbildning
Elisabeth har varit politiskt aktiv och var 1976 med och bildade Miljöpartiet i Järfälla som fick tre mandat. Men då förvecklingar uppstod valde Elisabeth att tillsammans med några andra starta Järfälla Tvärpolitiska Parti. Partiet fick en vågmästarroll i kommunen.
Om sin politiska erfarenhet menar hon att det är svårt att vara antingen höger eller vänster, då det finns mycket som är bra på båda sidor, och det var därför hon engagerade sig tvärpolitiskt. Att hon slutade med politiken berodde på svårigheterna att kombinera arbetet och familjelivet med att samtidigt vara kommunalpolitiker. Så efter tre år hoppade Elisabeth av politikerbanan.
Elisabeth är utbildad sekreterare och utlandskorrespondent och har arbetat några år på bank. År 1985 fick familjen som Elisabett säger ett sladdbarn, och då maken var mitt i karriären bestämde de tillsammans att hon skulle vara hemma med barnet. På något vis anar hon en mening med det beslutet. Det gav Elisabeth tiden och möjligheten att fundera över vem hon själv var som människa. Den andliga delen hade hon med sig sedan barnsben även om den inte var fullt utvecklad. Hon ser den mediala delen av sitt liv som ett sjätte sinne som alla har. Elisabeth själv har aldrig gått några kurser för att utbilda sig till ett medium, det har kommit naturligt och av sig själv. Även om hon nu vet att man kan utveckla sin andliga förmåga, hade hon då ingen tanke på att det kunde vara så.
Läsvanor
Elisabeth läser gärna och helst deckare. Bland favoritförfattarna i genren hittar vi Elisabeth George, Anne Holt och Åke Edvardsson.
Hon läser också populärvetenskaplig litteratur oavsett ämne, men ska man hitta något område som ligger lite närmare hjärtat än andra är det parapsykologi. Anledningen till det populärvetenskapliga intresset är glädjen i att få svåra saker förklarade för sig på ett enkelt sätt.
Rent allmänt har Elisabeth svårare för New Age-litteratur, då hon tycker att branschen innehåller för mycket av mänskligt självförhärligande. Det där att människor inte skulle duga som de är, och att somliga förhärligar sig själva och presenterar sig som några slags A-människor, det kan Elisabeth inte med.
Läraren Elisabeth Lannge
Elisabeth håller egna kurser. De syftar inte till att utbilda människor till medier, utan hon arbetar med att lära dem tekniker för att öka sin sensibilitet. Som lärare visar hon teknikerna, men menar att resten måste eleverna lära sig själva. Hon anser att hon inte sitter inne med sanningen eller de svar deltagarna på hennes kurser behöver. De svaren hittar varje deltagare själv i sitt inre, och det är upp till varje deltagare att ta ansvar för att finna sina egna svar eller den sanning som söks.
Den finns ingen anledning, säger Elisabeth, att mata en människa med kunskaper hon inte är mogen att ta emot. Varje människas egen process kan inte påskyndas av någon annan, utan när hon själv är där och mogen för det, då kan hon ta emot kunskapen.
Som lärare visar hon vägen till en ökad sensibilisering med hjälp av olika tekniker, sedan är det upp till deltagarna själva att efter bästa förmåga använda sina nyutvecklade talanger. Hon menar dessutom att det finns så många människor som är långt mer utvecklade än vad hon själv är, att det skulle vara att förhäva sig att komma med generella sanningar.
Intressanta personer
På frågan om vilka tre personer hämtade ur världens historia hon skulle vilja träffa för att samtala med, väljer Elisabeth följande personer: Albert Einstein, Albert Schweitzer och Moder Theresa. Det hon så gärna skulle vilja få veta av samtliga är hur de kom fram till sina insikter och kunskaper, och att få känna på deras godhet.
En annan person som skulle vara intressant att träffa för att bättre kunna förstå hur ondskefulla människor tänker och vilka bevekelsegrunder som styr dem, är Hitler.
Ett blivande medium
När det handlar om Elisabeths egna andliga upplevelser var det naturligtvis så att hon hade många frågor, men då det inte fanns någon i närheten att ställa dem till fick hon söka svaren på egen hand. Hon säger att det är en väg som kanske inte passar alla, men att den passade henne.
Under en period gick hon med i en utvecklingscirkel hos Spiritistiska föreningen, men då träffarna bara innehöll en stunds meditation utan att de fick lära sig något av värde, avslutade hon snart sin medverkan. Så småningom började Elisabeth att förstå hur andevärlden fungerade, hur man kunde hjälpa andar eller spöken som inte gått till ljuset, hur man kunde ta till sig det andliga och vad man kunde göra med det.
Vid något tillfälle råkade Elisabeth säga något till en väninna som genast undrade över hur hon kunde veta det. Elisabeth menade att väninnan måste ha nämnt det tidigare, vilket väninnan var helt säker på att hon inte alls hade gjort. Elisabeth funderade över händelsen och tyckte att det var bra märkligt.
Vid ett tillfälle var det så en ande som talade till Elisabeth och berättade att en person behövde hennes hjälp. Vid tillfället hörde hon rösten med sina fysiska öron och inte i sitt inre. Hon lyckades få fram vem personen som anden pratade om var, och när hon såg nyttan av sin insats började hon att för första gången ta det där med sin andlighet på allvar. Så småningom spreds kunskapen om Elisabeths talanger, först bland de närmaste vännerna och lite senare bland andra människor.
Gudstro
- Jag tror på ett högre väsen. Jag brukar skoja för mig själv och säga att det är som en stor dataapparat däruppe någonstans.
Samtidigt säger hon att hon har sett in i ljuset, och att det på något vis är förknippat med en rent religiös känsla. Hon tror på något högre, en dimension som är högre än vår.
Elisabeth berättar om en händelse från när hennes makes farmor dog. När farmoderns själ lämnade kroppen drogs den upp genom en tunnel mot ett stort ljus i andra änden. Elisabeth fick förmånen att följa med en bit på resan mot ljuset. Med en väldig fart flög hon genom tunneln, sida vid sida med farmodern som hade förvandlats till ett ljust väsende. När de kom ut ur tunneln passerade de över en mörk dal. Där vandrade svartklädda människor med en hätta som dolde huvudet, och känslan av att de var tyngda av något var tydlig.
När de passerade dalen såg hon hur farmodern var bländande vit i jämförelse med de tyngda människorna nere i dalen, och att farmodern inte passade in där. Sedan följde Elisabeth henne mot en mycket ljus plats, som var som en öppning i mörkret. Där var en fontän, med ljusa människor som gick runt omkring den.
Lite längre bort var något Elisabeth uppfattade som en slags farkost, och ut ur dess öppning kom ett föremål som påminde om en stege. Farmodern försvann välkomnad in genom öppningen i farkosten. Elisabeth försökte att följa med men möttes av något hon uppfattade som en glasvägg som hindrade henne. Plötsligt befann hon sig åter i tunneln och for tillbaka med stor hastighet.
Elisabeth säger att upplevelsen har gett henne tanken att de som vandrade nere i dalen, vandrade åt fel håll därför att de tyngda av sina tankar inte kunde se ljuset.
Långt senare, efter flera års erfarenheter, hade hon en liknande upplevelse då hon bad för de tyngda människorna som då verkade lättade. Hon berättade för dem om ljuset och visade dem i vilken riktning ljuset befann sig. En ström av människor kom upp ur dalen och följde en ljus väg som blev ljusare och ljusare ju längre bort man följde den. Slutligen försvann människorna i ljuset.
Upplevelserna har Elisabeth haft i helt vaket tillstånd, och de har betytt mycket för hennes förståelse för att man faktiskt kan hjälpa dem som är döda men som sitter fast här hos oss och inte hittar till ljuset.
En annan upplevelse var av en grotta där det satt fängslade människor som bevakades av en fångvaktare. Det kändes mycket obehagligt när hon blev visad in i den mörka grottan för att titta, och såg hur människorna satt kedjade vid grottväggen. Det var en fruktansvärd atmosfär av elakhet som omgav de fängslade människorna. Ju närmare grottöppningen Elisabeth kom, ju bättre kunde hon se dem. Hon tänkte sig att hjälpa den som satt närmast grottöppningen.
När hon pratade med personen fjättrad längst ut kände hon av dennes stora rädsla. Hon bad fader vår för honom och bad honom sedan sträcka sitt huvud ut ur grottöppningen för att titta så att han kunde se ljuset. Plötsligt ändrade den tidigare så elake gestalten skepnad och blev allt ljusare och snällare. Mannen sa att han lovade att gå till ljuset om han blev frisläppt. Fångvaktaren menade att annars skulle han minsann få komma tillbaka och börja om från början igen. När mannen släpptes försvann han in i ljuset.
Elisabeth tror att det här var en upplevelse hon gavs för att hon bättre skulle förstå hur det förhåller sig och hur man kan hjälpa andar och människor som sitter fast, fjättrade i sin egen föreställning.
Egentligen handlar det inte om skuld och syndabörda, om man är bra eller dålig, utan om de egna begränsningarna. Om tankar och föreställningar, om hur elak eller självupptagen man är helt enkelt. Elisabeth använder ordet elak då det inte låter lika bibliskt som ordet ondska.
Så får man sitta där och fundera över sina handlingar och vad man kunde ha gjort i stället. Det är en lärosituation där man får möjligheten att förstå och att få nya insikter, och ju större insikt man får ju närmare grottöppningen hamnar man. Elisabeth berättar att hon fick känslan av att mannen närmast grottöppningen hela tiden ältade vad han hade gjort. Hon menar att var man elak när man levde, blir man inte en ängel bara för att man lämnar jordelivet. På samma sätt som livet kan vara en skola där man växer som människa, innebär tillvaron på den andra sidan detsamma.
Elisabeth menar att det som hon kallar för andekroppen, det är medvetandet, tankar, känslor och kunskap, det följer med över till den andra sidan. Du är den du är men har alltid möjligheten att välja då valmöjligheten finns även där. Det är en slags skola för att förvärva nya insikter, och det är hoppfullt. De som hamnar i grottan är inte dömda för evigt utan kan lära sig och gå vidare.
- Jag tror så här: Vi har vår fysiska kropp och sedan har vi en andlig kropp. Andekroppen är anden i oss och själen är medvetandet. Jag sätter likhetstecken mellan själen och medvetandet, och där finns ju tankar, känslor och kunskap. Det är det som är vi - personligheten. Och det sitter i andekroppen.
Mediumutveckling för nybörjaren
Alla kan utveckla sin mediala förmåga enligt Elisabeth Lannge. Är man intresserad menar hon att man absolut ska gå någon kurs för att öka sin sensibilitet för att se vad det leder till. Men man ska vara på det klara med att det behövs tålamod. De slumrande förmågorna väcks inte så lätt, och de kunskaper och insikter som behövs tillsammans med förmågorna tar sin tid att skaffa, och det sker inte över en natt.
Det finns exempel på människor som har transformerats över en natt, som på något vis har lyckats trycka på rätt knapp. Sådana människor har redan kunskapen inom sig, men de tillhör undantagen.
Att det ska gå så fort som möjligt är enligt Elisabeth inte något man ska sträva efter, för precis som Karin Boye säger i sin dikt: Visst gör det ont när knoppar brister, så kan det bli mycket besvärligt för den person som råkar ut för en sådan transformation. Man drabbas av många upplevelser och tankar som kan vara mycket svåra att hantera. Svårigheterna beror på att det inte är lätt att lita till sina upplevelser, om de verkligen är på riktigt - man blir minst sagt ställd inför alla händelser, och det tar tid att smälta och att förstå det man har upplevt.
Samtidigt, menar Elisabeth, finns det många människor som vill så mycket att det kan vara svårt att skilja fantasi från äkta vara.
- Om du tror att du har kontakt med en ande, tro inte att något av det är på riktigt förrän du har fått uppgifter som går att kontrollera, uppgifter som du omöjligt har kunnat känna till.
Tror du att du har kontakt med någons mormor, nöj dig inte med mindre än att du kan beskriva mormodern så att personen kan känna igen henne. Det är fälla när det gäller andlig utveckling att tro att allt man känner handlar om kontakt med andevärlden, det kan lika gärna vara en produkt av den egna fantasin och de egna önskningarna. Det enda du har att hålla dig till det är att du kan kontrollera uppgifterna eller att andra kan verifiera det du får till dig.
Då det är så svårt som nybörjare på den andliga banan, att hantera och att förstå alla olika sorts upplevelser man gör, och att man inte kan skilja på vad som är äkta och vad som kommer av den egna fantasin, är det viktigt att vara skeptisk. Om man tar till sig allt och tror att det är genuint andliga upplevelser är det lätt att man hemfaller åt övertro, och då har det blivit fel. Även om förmågan i grunden finns hos alla är det viktigt att lära sig att hantera den på rätt sätt.
Alla som arbetar med sin andliga utveckling ställs ibland inför det faktum att man verkar stå stilla och ingen utveckling tycks ske. I ett sådant läge menar Elisabeth att man måste ha tålamod. Om man forcerar sin utveckling finns det stor risk för att man hopar över något nödvändigt stadium - på samma sätt som man måste lära sig att gå innan man kan springa. När man har varit för idog i sin andliga träning och stoppat sig full av kunskaper och upplevelser, behöver man få vila och smälta det man har fått till sig. Den mognadsprocess det innebär att integrera de nya upplevelserna och kunskaperna med den egna personligheten, måste få sin tid.
Ger man sig inte den här tiden och ständigt går nya kurser, kan man överbelasta sitt system. Då kan det hända att man rent av börjar ägna sig åt övertro och fantasterier. I ett sådant läge har man missat målet.
- Står du still, då ska du bara avvakta och det är då du behöver tålamodet. Låt det vara och grips inte av panik, utan fortsätt ditt vardagliga liv som vanligt. Lämna det andliga åt sidan ett tag och gör något annat. Det finns en läxa att lära i en sådan situation.
När det gäller den andliga förmågan menar Elisabeth att alla har den, men vi har olika mycket talang för det. En del tycks menade för en viss sak, medan andra är menade att ägna sig åt annat. Hon säger att de på andra sidan arbetar för att hitta sätt att ta kontakt, och att det av någon anledning är viktigt för dem.
- Jag brukar tänka att de kanske finns i en tankesfär där de behöver vår energi för att bli tydliga. Precis som om det vi själva visualiserade blev verkligt.
Det verkar som att andevärlden väljer ut vissa, kanske för att de har lättare än andra att få kontakt, kanske av andra orsaker. Många människor berättar om hur de har en viss typ av andliga upplevelser, som sedan tycks upphöra för att senare avlösas av nya. Syftet är att andevärlden vill att exempelvis ett blivande medium ska ha kunskapen om vad för andliga erfarenheter som finns att göra, för att det ger en ödmjukhet inför andra människors upplevelser.
Inte sällan får de som är utvalda av andevärlden prova på olika saker, där upplevelserna och förmågorna avlöser varandra. I slutänden kanske någon ska bli ett medium, en annan en healer, en tredje något annat - allt utifrån det var och en är bäst lämpad för eller utvald till. Men det är fortfarande viktigt att ha kunskaper om alla andliga områden, även om man kanske är allra bäst på just en sak.
- Det är en skola med ibland stränga lärare.
Om den egna utvecklingen som människa menar Elisabeth att det är en nödvändighet i mediumskapet att ha gjort upp med sitt eget förflutna i form av obearbetade konflikter och andra ledsamheter, som finns mer eller mindre hos alla. En sådan barlast kan lätt göra att mediet för över sina egna problem på den som kommit för att få hjälp. Att ha egna obearbetade svårigheter kan bli till ett hinder, då det kan vara svårt att förstå om det man känner är ett uttryck för de egna rädslorna, ångesten, ilskan, obearbetade konflikterna, eller om det är något man känner in hos anden eller hos den som har kommit för att få hjälp.
Hon använder ett exempel på en sådan överföringsproblematik där mediet anar att ledsamheten hos besökaren beror på problem hemma i relationen till sin make, men i själva verket handlar om mediets relation till sin egen make.
Det är alltid bra om man vet sin kompetens och håller sig inom det området. Det förekommer medier som kallar sig för samtalsterapeuter fast de inte har en endaste högskolepoäng eller har gått en endaste timma i terapi själva. Kanske har man gått någon veckoslutskurs eller läst någon grundkurs i psykologi, och så kallar man sig för samtalsterapeut. Då är det stor risk att man plockar samman av de olika kunskaper man har till en egen hemkokt soppa.
Men då det är människors känslor och deras psyken det handlar om, måste en viss försiktighet till. Är det ett medium du är, nöj dig med det. Tro inte att du automatiskt kan börja rota i människors själsliv på grund av ditt mediumskap. Man ska och bör hålla sig till sådant man har kompetens för, det andra ska man låta bli hur väl man än vill.
Det finn en föreställning bland många människor med ett genuint intresse för det andliga, att mediala personer oftare far mer illa rent känslomässigt och själsligt än andra människor. Mediala människor, menar man, är så öppna och mottagliga för påverkan från andra människor och andra energier, att det påverkar dem negativt. På frågan om Elisabeth anser att mediala människor far mer själsligt illa än andra, säger hon att man inte kan säga så rent generellt.
Hon menar att ur motgångarna finns lärdomar att hämta som leder till att man växer som människa, och anser också att hur livet ter sig till stor del kan bero på vilka lärdomar man har med sig från tidigare liv. Man förändras av de motgångar som man drar lärdom av, till att bli en mer ödmjuk och kärleksfull människa. Det viktiga är att inte ta på sig lidande i onödan.
Å andra sidan tycker hon att alla mer eller mindre har sitt eget ok att släpa på, och att det knappast har med medialitet att göra. Mår man så psykiskt dåligt att man har svårt för att leva det liv man skulle vilja, borde man kanske söka hjälp hos en psykoterapeut.
- Det är viktigt att inför varje förändring i livet ha en stabil plattform att stå på innan man går vidare.
Ledare - guider
Elisabeth använder inte ordet guide, utan tycker att ett mer passande namn är ledare. Hon anser att alla människor har en ledare, och att i vår komplicerade tillvaro skulle vi inte klara oss utan dem. De finns i en annan dimension och kan se vad som händer och kan förmedla sig till oss. Är vi lyhörda kan vi lära oss att höra dem samtala med oss i vårt inre, men för många handlar det mer om impulser från ledarna, som kanske uppfattas som en tanke eller idé som man inte vet var man fick ifrån, och där mottagaren saknar medvetenhet om läraren.
- De har koll på den andra sidan, och ser lite mer än vad vi gör.
Under de privatsittningar som Elisabeth gör säger hon att hon har stor hjälp av sin ledare, och menar att det inte skulle fungera utan den hjälp och vägledning hon får då. Hon tror inte att det handlar om psykologi, och inte heller att det handlar om en del av henne själv, utan hon uppfattar ledarna som självständiga entiteter och medvetanden som finns oberoende av oss människor.
Hon menar att ledarna som personligheter är så separerade från det egna jaget, att det inte går att se dem som en del av den egna personligheten. Dessutom menar hon att ledaren förmedlar sådana kunskaper som vi rimligen inte skulle kunna ha utan hjälp utifrån.
När det gäller antalet ledare tror Elisabeth att vi inte har mer än en i taget, fast de kan variera över tid och att en ny tar vid när en viss kunskap behövs. Däremot kan vi ha flera olika samtidiga skyddsandar. Hon menar att det finns de som säger att vi byter ledare efter sju år, men ställer sig själv tveksam till sådant då hennes egna lärare har funnits med mest hela tiden.
Våra ledare har varit människor tidigare. För utan kunskapen om hur det är att vara människa, utan att kunna relatera till det, hur skulle de då kunna hjälpa oss?
- Det är de där som är lite sträva som man ska lita på, som uppfostrar en lite.
Chakran
Elisabeth ställer sig lite tveksam till det här med att gå kurser för att lära sig öppna och att stänga olika chakran. I samtal med en Indisk yogamästare har hon fått lära sig att det är något som kräver lång tid och idog träning att lära sig bemästra, och att de ler lite i mjugg åt oss
västerlänningar som tar så lätt på det.
Själv brukar Elisbeth aldrig bry sig om att försöka öppna eller stänga sina chakran, och menar det sköter sig av sig själv utan att hon behöver bry sig.
- Är det meningen att du ska öppna upp, då gör du det.
Bland deltagarna på hennes kurser finns allt från dem som är utbildade kundalinimästare till dem som har köpt en bok för dryga hundralappen och är självlärda. När det sedan kommer till praktik tycks det inte vara någon större skillnad på de andliga förmågorna hos den självlärde eller dem som har gått olika utbildningar. Det tycks mera handla om personlig mognad och talang för det andliga än utbildningar.
Ritualer
Inför en seans ber alltid Elisabeth fader vår. Hon menar att det finns en styrka i bönerna då de har betts av så många över så långa tidsepoker. Att så många har bett bönerna genom historien har fyllt dem med kraft och energi, och det gör att också de andar som inte har sett ljuset och som kanske hemsöker något hus eller en plats, känner till dem och påverkas av bönen.
Det finns också en stark psykologisk aspekt i att ägna sig åt olika skyddande ritualer. Om man känner sig omsluten av ett skyddande kraftfält, blir man av rent psykologiska orsaker mindre mottaglig för det som annars kanske skulle vara obehagligt. Det påverkar psyket på ett positivt sätt mot rädsla. När man med tankens hjälp visualiserar ett skydd, sker också något rent fysiskt så att man faktiskt skyddas. Elisabeth säger sig ha fått många bekräftelser i sina grupper som understryker att det faktiskt fungerar, och att man på något vis skyddar auran. Men samtidigt säger hon att det är svårt att veta hur pass andligt eller fysiskt skyddet är.
Mötet med en ande
- Min uppfattning är att under en seans uppnår man som medium ett liknande tillstånd med samma hjärnvågor som vid en meditation. Det är därför man kan få kontakt med andevärlden under meditationen.
Det finns olika energier man kan få kontakt med. Dels finns det spöken, andar som är kvar i någon slags mellanvärld och som inte har gått till ljuset. Sedan har vi de som har gått till ljuset men som av olika anledningar besöker oss ändå. Oftast handlar det om anförvanter som vill titta till oss. Sedan finns ytterligare en typ av energier som är som ett slags energispår av tidigare händelser och upplevda känslor. De tre företeelserna har olika utstrålning och känns därför olika.
Vid närvaron av ett spöke kan luften och atmosfären kännas så förtätad att den till och med blir tung att andas. Inte sällan känns det som om det blir mycket kallare i omgivningen, och man kan få olika doftupplevelser som försvinner lika plötsligt som de uppkom. Känslan av en närvaro är vanlig, och ibland är närvarokänslan också förknippat med obehagskänslor. Till det kan förekomma olika fysiska fenomen.
Det finns sätt att skilja den egna fantasin från ett verkligt möte med ett spöke. När man kommer till ett hus med en ande som inte är snäll, har anden en energiutstrålning som är obehaglig och man kommer inte igenom den. Då kan man använda sig av ett kors, läsa fader vår eller någon annan bön. När man använder sig av sådana verktyg så drar sig anden undan. En fantasi beter sig inte så, för ”anden” drar sig inte undan och du är fortfarande rädd.
Det är viktigt att lära sig känna igen det där, men det är mycket, mycket obehagligt. De spöken som är så där obehagliga känns nästan i kontakten som om de var av fast materia.
- Man måste vara ganska tuff för att handskas med en sådan ande. Läs fader vår för anden och tala om för henne att hon är död, och att hon ska gå mot ljuset. Oftast brukar det hjälpa.
Vid besök från någon kär anhörig som redan är i ljuset är däremot kontakten oftast fjäderlätt, som när en fluga går på en, och känslan av frid, ljus och kärlek är inte ovanlig.
När det sedan handlar om kvarvarande energier orsakade av traumatiska eller andra känslomässigt starka händelser, där det inte finns någon medveten energi bakom, är det som att det bara är tomt. Som om där var ett intet som tar sin energi ur vår verklighet för att kunna existera. Där finns ingen känsla av närvaro, bara av tomhet och ingenting.
- Det är svårt att förklara, men det bästa sättet är att beskriva det är som ett tomt ingenting.
Typiskt för händelser orsakade av sådana energier är att de upprepar sig. Fenomenet visar sig gång på gång på samma plats, men därutöver finns ingen annan aktivitet.
Har man ett snällt spöke där man bor, men som kanske väsnas lite mer än vad man uppskattar, kan man prata med spöket och be det respektera att det är andra som bor där och att spöket ska ta det lugnare. Inte så sällan går det att komma överens med dem. Först kanske de blir lite sura över att någon kommer och stör, men när man har kamperat med dem en tid kan de acceptera att man finns där. Somliga blir till och med glada över att bli sedda, men det finns spöken som inte alls vill att man ska lägga märke till dem.
Elisabeth menar att bor man på en plats med ett spöke som väsnas och som ägnar sig åt lite mer poltergeist-liknande aktiviteter, så kan man räkna med att även de som har bott på samma plats tidigare har märkt av det. Det är så att många absolut inte vill erkänna det. Spöken som skramlar, öppnar dörrar och knäpper i saker, märks inte bara av mediala personer, fenomenen är iakttagbara för alla.
Sedan finns det andra typer av ljud som bara mediala personer kan höra. Elisabeth brukar säga att man hör dem med sin inre hörsel, för att det ska bli lättare att förstå. Man hör det inne i huvudet, men inte som tankar utan som ljud som bara kommer.
Det finns vissa spöken som faktiskt kan peta och knuffa på en. En gång blev Elisabeth knuffad så hårt att hon nästan ramlade omkull. Ibland händer det att hon får en klatsch i ryggen, men det är så irriterande att Elisabeth brukar se till spöket inte upprepar sitt misstag.
När det gäller upplevelser där man väcks av att någon petar på en, kan det naturligtvis vara ett spöke om man bor i en bostad där det spökar, men det kan också handla om så kallade klardrömmar som känns som om de var verkliga.
Andra fenomen
Elisabeth berättar att det är mycket vanligt att man kan få som ytterst tunna rispor på kroppen, där man vet med sig att man inte har gjort något som rimligen kan ha orsakat dem. De är så tunna att det på inget vis liknar sådana man kan orsaka sig själv när man råkar klia sig i sömnen. Hon brukar råda människor som råkar ut för sådana att sova med vantar och nattskjorta för att utesluta att man har förorsakat sig själv dem. Det brukar visa sig att risporna återkommer i alla fall.
Risporna är inte avsiktliga. Även om Elisabeth inte vet absolut säkert hur de orsakas, tror hon att de beror på andar som försöker att ta kontakt, men som helt enkelt är lite klumpiga i sina kontaktförsök, och att det inte finns något elakt eller ondskefullt i det. De behöver få lära sig hur man gör de också.
Precis som man kan få information från platser och saker, kan levande människor förmedla information till den som är sensibel nog, sådant som de kanske inte har tänkt sig att berätta. Man kan få plötsliga bilder av hur människor har det i sina liv. Det här är information man får till sig för att det egna systemet på något sätt går på högvarv, och har förmodligen mer med någon slags telepati att göra än att det skulle vara ett direkt andligt fenomen.
- Jag kallar inte sådana fenomen för andliga, utan tror att de på något sätt har med fysiken att göra och hör hemma inom parapsykologin, på samma sätt som klärvoajans.
Elisabeth berättar att hon själv har råkat ut för liknande fenomen och i efterhand fått bekräftade att de stämmer. Oftast är den här typen av information fullständigt värdelös, då man inte kan gå fram till en vilt främmande människa för att berätta att något kommer att inträffa.
Det kan också handla om att det har stått något bråkigt spöke bredvid som påverkar en, och det kan bli lite obehagligt. Det verkar som att de testar oss ibland, hur mycket vi kan ta in och hur mycket som behövs för att vi ska lägga märke till dem. På så sätt ser de när vi blir uppmärksamma och vet hur mycket de ska ta i för att uppnå det. Elisabeth säger att det tog sin tid innan hon förstod att de ägnar sig åt den typen av tester.
Sedan finns det människor som kan påverka föremål fysiskt, som när Uri Geller fick klockor och annat att fungera efter att ha varit trasiga, eller som kan böja skedar och påverka föremål med tankens kraft.
Elisabeth provade vid ett tillfälle att påverka en brevvåg, och efter lite övning lyckades hon påverka visaren att röra sig med enbart tankens kraft. Fast sådana övningar orsakar lätt huvudvärk. Man kan också prova genom att lägga en tändsticka på ett glatt underlag, exempelvis en glasskiva, för att se om man kan träna sig till att få den att röra sig med tankekraft.
Andra saker som kan inträffa när man börjar utveckla sin andliga förmåga, är hur man kan känna som om det krusar, pillar och krullar sig i håret eller i hårbotten till och från. Somliga känner det som om de hade en mössa på sig.
En del får en konstig huvudvärk som går som ett band över huvudet ner bak i nacken. Det viktiga är förstås att man inte bara struntar i det utan försäkrar sig med en läkare om att det inte är något fysiskt fel. Trots att det är ett vanligt fenomen vid andlig utveckling finns det ju också fysiska orsaker som kan ge huvudvärk, så det är viktigt att kontrollera.
Reinkarnation
Att reinkarnation är en realitet är Elisabeth övertygad om, och att medvetna minnen av tidigare liv skulle handla om en slags psykologisk Déjà vu tror hon inte:
- Att det skulle handla om film och böcker som man har fått intrycken ifrån, det köper jag inte. Det är ju en känsla också. Det gäller inte bara att se att man känner igen sig, utan det handlar också om den känsla man får i samband med det man ser. Och känslan i det fallet tror jag att jag litar mer på än skeptikerna.
Hon anser att det inte ger så mycket att prata om upplevelser av tidigare liv rent generellt, därför att det oftast handlar om minnen som inte går att kontrollera. Och hon vill helst ägna sig åt sådant som går att ta på.
Vid ett tillfälle var det ett medium som berättade att Elisabeth i ett tidigare liv hade blivit jagad i schweiziska alperna när hon körde ett ekipage med en sådan där tvåjulig vagn där ryttaren står upp. Jakten slutade med att hon föll utför ett stup. Då Elisabeth alltid har varit höjdrädd, är det ett märkligt faktum att höjdrädslan nästan är borta efter att hon fick hjälp med att förstå vad som hade hänt i ett tidigare liv.
Naturväsenden
När det gäller naturväsenden säger Elisabeth att hon inte har några egna erfarenheter av sådana, men håller möjligheten öppen då det finns så många enligt henne trovärdiga personer som vet att berätta om just sådana:
- Jag kan varken säga bu eller bä. Det är ju tänkbart att det finns något då det finns så många trovärdiga människor som berättar om att de upplever sådana här väsenden, och har kontakt med dem på olika sätt. Och varför skulle det inte finnas, egentligen? Varför skulle det inte kunna finnas även om jag har svårt att ta det till mig? Men jag kan tänka mig det ändå, det är ingenting jag ser som helt otroligt även om jag aldrig har sett något själv.
- Jag har rannsakat mig själv och försökt att tänka mig in i de här människornas värld och deras upplevelser. Jag har pratat med en som har en trädgård och som är aningen exceptionell. Hon säger att hon har någon som hjälper henne. Jag vet inte om hon är blygsam så att hon måste ha något att skylla på, för att hon har en så fin trädgård. Jantelagen går genom alla skikt i samhället. Men varför, tänker jag, skulle det inte vara sant? Jag öppnar mig så pass mycket i alla fall att jag är beredd att tro på vad väldigt många människor säger om sina upplevelser.
Och varför skulle de ha fel, eller framför allt ljuga om det? Och är man sansad för övrigt och inte är sjuk på något sätt, och inte lever i en fantasivärld för övrigt, varför skulle inte det vara sant som de säger? Man måste vara ödmjuk, och samtidigt bestämma sig för vad man ska tro på. Även om jag har svårt att tro på det ställer jag mig öppen inför möjligheten att det kan finnas.
Diskutera den här artikeln på forumet. (0 inlägg)
-- Copyright © Nils GE Carlsson
Trackback(0)
 |
Artiklar - kategorier 
mycket bra och trävligt att läsa.denna person är altt dett som här skrives. 
TrackBack-länk
RSS för kommentarer
