Artiklar - kategorier Reinkarnation Elliot och spöket
| Elliot och spöket |
|
|
|
| Skrivet av Tommy Pehrson | |
| 2007-10-31 | |
|
Första gången jag bläddrade igenom de nyframkallade bilderna märkte jag inget speciellt på fotot av min sovande son. Men när jag tittade lite närmare en andra gång... Vad var det som syntes i förlängningen bakom kroppen, där hans lilla babyhuvud borde vara?
Elliot låg i en vinkel som gjorde att huvudet inte visades på fotot. Istället syntes ett annat ansikte, blekt och halvt genomskinligt på den grumliga, svartvita bilden. Ansiktet av en vuxen person? Hade jag fångat ett spöke på bild? Ganska snart efter att vi fick veta att vi var med barn började jag fundera på reinkarnation. Vem var det som skulle komma till oss i slutet på maj 2007? Var det verkligen en helt "nybakad" själ, eller hade han eller hon formats för länge sedan och redan varit med om ett och annat? Han eller hon ja. Konstigt nog var jag helt säker på att det var en "han". Jag inte bara anade eller trodde det, jag visste det i hela min kropp. Var det ett tecken på att barnet inte kom till oss av en slump, utan att det på något plan redan var förutbestämt? Hade någon del av mig vetat om detta sedan länge? Elliot. Namnet dök upp från ingenstans i mitt huvud. Hade aldrig känt någon Elliot, eller någonsin haft några som helst känslor för det namnet. Men nu kändes det även som att namnet var förutbestämt, "Han heter redan Elliot" tänkte jag förvånad. Min sambo tyckte namnet var okej, men hade en hel drös andra namnförslag som hon egentligen föredrog. Själv kunde jag inte tänka mig något annat; det var ingen Sebastian eller Dante som skulle komma till oss, det var Elliot... Månaderna gick och halva maj passerade. Natten mot lördagen den 19 maj sov jag djupt när jag plötsligt hörde en kvinnlig röst säga mitt namn. "Tommy!" Det lät som det kom långtifrån, som om någon stod i rummet intill och försökte göra sig hörd men utan att skrika. En snabb och bestämd röst. Började långsamt flyta uppåt ur den svarta, drömlösa sömnen men ville inte riktigt vakna ännu, var ju så trött. Genast följde en skarp och otålig knackning: "knack-knack", som knogar mot en trädörr... Väntade i mörkret en minut men hörde inte ett ljud i lägenheten. Den beräknade födseln var bara sex dagar borta och jag började bli orolig. Gnuggade sömnen ur ögonen men hann aldrig resa mig ur sängen förrän Ullis kom in i sovrummet.
Började till sist bli nervös över förlossningen, som faktiskt inte bekymrat mig så mycket fram till dess. Hade väldigt svårt att somna om. Låg även och tänkte på det märkliga sätt jag nyss blivit väckt på... Lördag morgon kom till sist men inte värkarna. Åkte till KS på kontroll men blev hemskickade. "Kom tillbaka 16.00 på söndag om inte värkarna kommer tidigare, så får vi sätta igång dem i så fall." Blundade. Orolig inte bara över förlossningen, men även det kommande livet som pappa. Hur skulle jag klara av det ansvaret? Ganska snart flimrade en bild till i mitt huvud, en baby. Bilden växlade och byttes mot en liten kille på högst två år, blond och med ett nyfiket och lite blygt leende. Pojken kom staplandes emot mig med utsträckta armar, förväntansfull. Blev alldeles lugn och varm av blicken och leendet, och fem minuter senare sov jag djupt. Söndagen gick utan att värkarna kom. Vi åkte till KS och sent på kvällen försökte de sätta igång dem med hjälp av dropp och gel... Klockan passerade fem på måndagsmorgonen och nu var det nära. Den unga barnmorskan var lugnet själv och frågade mellan värkarna vilka namn vi hade funderat på? "Sebastian, Dante eller kanske Elliot" flämtade Ullis och jag visste att hon fram till dess hade rangordnat namnen i just den ordningen också. "Men vad kul, min lilla son heter just Elliot..." kommenterade barnmorskan. Där någonstans tror jag även Ullis bestämde sig för att det kanske var en liten Elliot som knackade på dörren trots allt. Halv sex på måndag morgon tittade han så ut, vår rödblonda lilla pojke! Elliot. Känslan att bli pappa är så svår att beskriva att jag inte försöker mig på det här. När jag höll honom min famn, eller då han låg och sov mellan oss i soffan eller sängen väl hemma i lägenheten, fortsatte jag hur som helst att fundera på vem han egentligen var? Hans ögon var redan så vakna och kloka, blicken så lugnt iakttagande och eftertänksam. Som om han visste något vi inte visste, som om han satt inne med någon hemlighet eller dröjde sig kvar vid gamla minnen. Fem dagar gammal kom hans moster på besök. Elliot sov lugnt och stördes inte av att hon lyfte upp honom i sin famn. Det var varmt både ute och inne och han sov utan sockor. Jag slogs ännu en gång av hur liten han var och hur osannolikt söta hans små fötter var. Av en impuls hämtade jag kameran och tog en bild på honom där i mosters famn, med de små fötterna i fokus. Några veckor senare framkallade jag filmen. Första gången jag bläddrade igenom de nyframkallade bilderna märkte jag inget speciellt med fotot av min sovande son. Men när jag tittade lite närmare en andra gång... Vad var det som syntes i förlängningen bakom kroppen, där hans lilla babyhuvud borde vara? Elliot låg i en vinkel som gjorde att huvudet inte visades på fotot. Istället syntes ett annat ansikte, svagt och halvt genomskinligt på den grumliga, svartvita bilden. Ansiktet av en vuxen person? Hade jag fångat ett spöke på bild? Huvudet låg i en förlängning av Elliots lilla kropp, oproportionerligt stort men i en vinkel som om det verkligen flöt alldeles över hans axlar. Min första tanke var att Odenlab hade tabbat sig vid framkallningen, att två bilder framkallats i en. Den andra tanken var att jag på något vis lyckats fånga ett spöke på bild. Den tredje tanken snuddade vid reinkarnation igen. Bar Elliot fortfarande spår från en tidigare existens? Var det resterna av hans föregående kropp som hängde kvar på något vis, hade hans nya "andekropp" inte formats om till sin nya skepnad ännu? Finns verkligen en "andekropp" som kan fångas på bild eller ses med blotta ögat? Varför inte, otaliga människor säger sig ju kunna se andar och spöken... Det spöklika ansikte som skymtar bakom vår son på fotografiet ser ut att sova, precis som Elliot, nacken vilandes mot soffans ryggstöd istället för på mosters arm. Huvudet vilar i en förlänging av barnets kropp, som om det vore naturligt fäst vid den. Otydliga, lite groteska utsmetade anletsdrag men till synes rofyllda. Mannen (eller kvinnan?) ser ut att vila i en lång, djup sömn likt Törnrosa. Onåbar. Först fann jag bilden grotesk och nästan skrämmande. Nu, fem månader senare tycker jag nästan att ansiktet passar in i bilden, som om det hör dit. Förnuftet säger mig givetvis att någonting gick snett vid framkallningen av bilden, men ändå... Jag har precis tagit den sista bilden i min nuvarande film, och när jag lämnar in den för framkallning tar jag nog med mig fotografiet nedan, för att se hur fotolabbet förklarar bilden. Själv vet jag faktiskt inte vad jag ska tro!
Diskutera den här artikeln på forumet. (3 inlägg) Trackback(0)
Kommentarer
(10)
En av de mer fascinerande bilder jag har sett. Fördelen med den här bilden, förutom att ansiktet är så ovanligt tydligt vilket sällan är fallet vid paranormala fenomen, är att jag känner dig och vet att du är oförvitlig och hundraprocentigt trovärdig. Den fördelen finns inte i normalfallet med bilder på nätet, då jag inte känner avsändaren och då jag vet att mycket i den vägen förfalskas.
Tack för att du delar med dig. 
Visst är det en spännande bild?! Jag ska tillbaka till Odenlab med en ny film för framkallning vilken dag som helst... Tar med mig detta foto då så får vi se vad de har för förklaring, och om de sett något liknande tidigare!
Åh, nu får man vänta nyfiket på labsvaret
 Togs bilden med digital kamera? en vanlig film är ju lätt att dubbelexponera. En fin berättelse att läsa för Elliot när han blir större.
Artikeln sätter igång tankar på reinkarnation även hos mig, på ett sätt som jag tidigare inte haft. Men förstå måste jag bara få säga att jag rördes till tårar då du beskrev hur du fick en bild av en ca 2-årig blond killle som stäckte sina armar mot dig. Och grattis till fadersskapet och den lille Elliot!
Men åter till reinkarnationstanken, och bilden! Kan det vara så att p.g.a att du gått och grubblat över detta med reinkarnation i samband med Elliots födelse, faktiskt blev hörsammad? Att någon/något faktiskt ville ge dig (någorlunda) svar på dina grubblerier och frågor? Eftersom man ibland hört att man ska vara försiktig med vad man ber om kommer jag lite osökt att sätta det i samband med din artikel. Dock har ordstävet en negativ innebörd, medan din berättelse och det jag syftar på är i positiv bemärkelse.
När jag läser tas jag tillbaka till tiden när jag väntade mitt första barn. Tack för det.
En härlig tid ( men längesedan ). Intressant bild också! Jag måste bara fråga om du uteslutit möjligheter till naturliga förklaringar, förutom något debackel i framkallningen ? Man kan ju mycket väl se ansiktet i bilden, men kan man se något annat? Typ en kappa, jacka, ryggsäck, handduk eller något hängd över ryggstödet på soffan. Det framgår inte så tydligt på fotot hur 'omgivningen' ser ut men kanske finns möjligheten? Kommer man ihåg något ifrån tillfället då fotot togs?
Oj, hjälp! Satt o tittade på de andras kommentarer och skulle avsluta med att ta en titt till på bilden och då ser jag ett ansikte till he,he fast liggandes åt andra hållet, det som jag tidigare tänkt kunde vara skägg på mansansiktet
 Läggdags eller är det fler som kan se det?
Hm Ann, när du uppmärksammade ansiktet ser jag också det.
Ligger tvärs över halsen, vilket område jag ville titta närmare på då det såg så underligt ut. Jag ser två ögon och något som liknar en uppnäsa, lite aplik faktiskt. Nu vet jag att synvillorna kan bli många när man studerar foton så det ska bli spännande att se om labbet kan lämna någon vettig förklaring.
Tusen tack Marie M för ditt grattis!
Och tack för alla andra kommentarer. Jag ger några svar och fortsätter diskussionen i Artikelforumet!
Grattis till lille Elliot!
Jag ser två ansikten också och jag tycker det översta ser lite asiatisk/mongolisk ut och med en smal mustasch. Det andra är lite svårare att se men "sover" med öppen mun. |
|
| Senast uppdaterad ( 2008-10-04 ) |
TrackBack-länk
RSS för kommentarer
| < Föregående | Nästa > |
|---|
Logga in
Det ser bra märkligt ut iaf. Till min stora förtret kan jag inte hitta förstoringsglaset för jag skulle vilja titta närmare på området under hakan på mannen (jag tycker också det känns som en man nämligen). Det ser ut som om han har en mustasch, eller hur?
Har du pratat med Odenlab och bett om ett utlåtande?